Får

Helsingefår

För ca 100 år sedan var dessa små, mångsidiga får, s.k allmogefår, de helt dominerande i det svenska jordbrukssamhället. En bit in på 1900-talet minskade de snabbt och ersattes av får som gav snabbare tillväxt och högre avkastning av kött och ull. Allmogefåren ansågs utrotade, men rester återfanns bl.a i Dalarna, Värmland, Medelpad och Hälsingland. Dagens allmogefår härstammar med all sannolikhet från de får som spreds med romarna över Europa. Det är alltså en gammal lantras som kan ha funnits i Sverige redan på 500-talet. Liknande får är rasen St. Kilda från yttre Hebriderna, på Skottlands västkust, som finns bevarade än idag. En rest från vikingatidens kontakter med Skandinavien.
Dessa unika Helsingefår, även kallad skogsfår, kommer ursprungligen från en besättning hos bröderna Olanders, Mållångstuga i Hälsingland. Fåren är av den sort som tidigare generationer haft på gården sedan gammalt. De sista djuren förvärvades därifrån 1997. År 1991 kontaktades Nils Dahlbeck som då arbetade med ett bevarandeprojekt av gamla fårraser, och beslöt kalla dessa speciella får för skogsfår. Med skogsfår menas får från inlandet av olika ursprung. Gemensamt för dem är att de är av gammaldags typ utan inblandning utifrån.
Helsingefåren har en stor variation i färg och teckning. Genomgående är att de lamm som föds mörka ljusnar med åren.  Fåren är små till växten och en vuxen tacka väger 30-40 kg, en fullvuxen bagge 40-45 kg. Rasen är kullig, dvs utan horn, men hornanlag finns på vissa individer av båda könen. Fåren blir mycket lätt tillgivna och har ett harmoniskt och trevligt sätt. De är lättfödda och duktiga betesdjur. Sommartid försörjer de sig lätt på skogsbete. Den mycket feta ullen är av ryatyp och går utmärkt att spinna och tova samt lämpar sig väl för hantverk. Helsingefåren är goda mödrar och har övervägande lätta lamningar. De kan få ett till tre lamm. Tackorna kan lamma året om och detta styrs mer av allmänkonditionen än av dagslängden och ljuset. Inavelsdefekter som visar sig i låg fertilitet och nedsatt immunförsvar har i tidiga år förmodligen uppstått då svåra vintrar tillåtit ett fåtal överleva, men genom alla år tycks de dåliga anlagen ha rensats ut så att dessa får som ras torde vara relativt okänsliga för inavel.
Idag är dessa får mycket fåtaliga varav alla tackor och baggar bör användas i avel. År 2002 fanns endast 25 tackor totalt av dessa unika allmogefår med ursprung från Hälsingland. De är utrotningshotade !